Jag ska starta ett glasinstrumentalband!
Gårdagskvällen kan summeras ungefär så här:
- Man kan blåsa fram ljud i urdruckna vinglas. Stora glasbehållare för blockljus funkar också.
- Jag ska inte ha mobilen i fickan om jag har stuprörsjeans. Mobilen ligger då mest på golvet i olika delar.
- Det är väldigt svettigt att dansa till techno-retro-soul i grovstickad polo, i en källarlokal.
- Att hälsa, och ge en kram, till en människa jag aldrig vågat hälsa på igen, kan ge en bra känsla i magen.
- Killtoan är alltid ett bättre alternativ än kön till tjejtoan.
- Berns uttalas för de belevade som "Eeernst".
- Stora, stora glasögon (tänk över kinderna) med spegelglas i , är helt rätt i tiden.
- Även stora, enorma hårspännen alá åttiotal/lotta på bråkmakargatan.
- Att det är så fruktansvärt mysigt att omringa mig med mina vänner, och bara va. En kaffe blev till en öl. So what.
Stort steg i mjukisar. Litet steg för mänskligheten.
Drack drinkar-rödvin-shots-öl med start på söder igår. Kvällen kan delas in i tre delar.
Del1.
Götgatsbacken. Lite rödvin och skitsnack med arbetskamraten. Kusinen med vän kommer förbi. Vi myser och snackar lite skit om livet. Jag gillar det stället.
Del 2.
Jag och arbetskamraten hamnar på stället i den gamla skatteskrapan där poke-mannen jobbar. Dags för drinkar. Jag hälsar vänligt med en kram och blir utstirrad av baren, toakön, uteserveringen och inredningen. Bestämmer mig för att feströka och parkerar mig på uteserveringen ett slag. Poke-mannen följer efter ut och vill prata. Vill berätta hur fin jag är i håret. Att det är kul att se mig. Vill veta hur jag mår. Dörren öppnas och två män kommer ut. Poke.mannen hälsar på den ena i bästa stammis-anda. Nu är det bara det att den mannen känner jag igen. Fast han kände inte igen mig först.
Min före detta sambo. Han tittar på mig en gång till och står sen bara där, som i chock. Poke-mannen klämdes in i ett hörn när han sedan kommer fram och ger mig en kram. Vi pratar ett slag. Väldigt surrealistiskt. Min arbetskamrat tyckte han såg äldre ut än vad han va. Och ja. Tiden går ju. Jag är inte heller längre sådär ung, som jag var då, när det var han och jag. Det hela är lite blandat med sorg känner jag. Som att trycka på ON-knappen till mitt känsloregister, och jag börjar undra hur robotlik jag har varit senaste tiden egentligen. Poke-mannen gick försynt tillbaka till sin plats i baren och tog lite snopet emot mina tröst-shots- beställningar en stund senare.
Del 3.
Av någon anledning hamnar jag och arbetskamraten sedan på stureplan. På väg in till ett av alla dessa ytliga ställen med skränig musik så skickar jag ett sms till personen som bor på Lidingö. Av någon anledning så skriver jag att jag är i Tensta centrum och vi skrattar hjärtligt åt detta, min arbetskamrat och jag, vi tycker nu att jag är både fyndig och rolig på samma gång. Han förstod inte skämtet. Det hela blir fruktansvärt surrealistiskt när jag sedan säger att jag har cancer för att skrämma iväg ihärdiga män i kostymer. De visar sig då att 80 % av befolkningen inne på stället har haft någon form av cancer och jag har flyttat till landet Klaveret. Jag och arbetskamraten hänger oss över staketet på uteserveringen och skrattar tills vi inser att det är dags att åka hem.
Hur kan det vara så sorgligt att man bara vill börja gråta när en person ler varmt och säger "Gumman, du har ena strumpan ut-och-in" ?
Idag vet jag inte riktigt hur jag ska trycka på OFF-knappen över mitt känsloliv och är rädd att jag kommer att vara mänsklig den närmaste tiden.
Stormvarning på söder!
Jag har en ny kappa. Den är creméfärgad.
Uppdatering följer.....
Lugn i stormen!
Nu har jag en gnagande oro jämt i bakhuvudet. --När ska han ringa och säga upp mig som hyresgäst, tänk om han blåser mig, tänk om jag bara blir utkastad när som helst?? , Jag hatar att hyra i andra hand. Verkligen inte för mig.
Det är nog värt en hyreshöjning, lite längre till jobbet, risk för mer hemmakvällar och lite slit. För jag får lugnet.
Ovärderligt.
Kick-off. Kick me off.
Gårdagens bravader.
Kurs hela dagen. Får så mycket nya inputs och inspiration att jag känner mig mer förvirrad än vanligt. Svichar direkt från kursen över till chefen för en fördrink. Mycket trevligt. Åker sedan i samlad trupp till Herrgården för en tre-rätters middag med fri bar och 150 nya ansikten. Blir placerad brevid högsta chefen. Som blir aspackad. Jag sippar långsamt på mitt vin. Tänker minsann inte göra bort mig.
Vid ett-tiden kastar jag och en arbetskamrat in handduken och drar in till Marie Leavue, som kvällen till ära inhystes av människor iklädda dräkter. I form av olika djur. I ena hörnet stod en kyckling och sippade på ett glas vitt, i rökrutan stod ett lejon och såg hård ut.. Det hela var mycket surrealistiskt.
Kollegan, han med halvlångt hår och skön stil, plus vän dyker upp och vi kastar oss iväg till Berns. (Jag är fortfarande relativt nykter. Helt otroligt.) Berns var sådär. Väldigt mörkt. Väldigt mycket folk. Väldigt hård musik. En öl och den ena kollegan försvinner någonstans på dansgolvet. Troligtvis krälande. Vi bestämmer oss för att leta. Ger upp. Jag och halvlångt hår åker hem och dyker ner i hans soffa och käkar glass, snackar livet och skrattar oss fördärvade till avnitt av "Jackoo" tills halv sex på morgonen. Jag kryper till sängs och han bygger en koja i soffan.
Lyckad kväll.
Bödeln och Jag.
Jag ringde upp POKE-mannen och försökte, utifrån mina förutsättningar, att förklara att vi inte ska ses något mer. Jag var ärligare än jag brukar. I vanliga fall skulle jag ha väntat ut tills dejtingen bara försvann av sig själv och telefonen kallnat. Men. Jag gjorde ett aktiv val och lade korten på bordet och berättade att killen är för komplicerad för mig.
Jag tror inte han förstod. Eftersom han avslutade samtalet med att fråga om vi kunde ses i veckan. Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall och det är jag glad för. Jag blev lite mer människa. (och nej, vi ska inte ses i veckan).
Hade tuff dag på jobbet igår. Började tvivla på mig själv. Jag hade lust att bara sätta mig på golvet, tända en cigarett, ringa min chef och säga upp mig. Maktlösheten är värst. Situationerna där jag inte kan se lösningen klart framför mig, när jag måste lösa det men vet inte hur. Ansvaret över andra människor. Att det jag gör kommer att göra ett avtryck, och andra kommer sedan att syna det och antingen tänka "Wow, det där gjorde hon grymt bra. Pedagogisk tjej." , eller "Alltså, hon borde återvända till kontorsarbetet, synd att hon slösat bort 100.000 på sin utbildning. " Arbetspasset avslutades med att jag löste problemet och avstyrde en smärre katastrof. Men jag har svårt att ge mig själv en klapp på axeln för det.
Och jag själv som är min värsta domare. Som helt utan nåd piskar mig själv till perfektion (vilket är omöjligt), mina tankemönster ska ändras helt enkelt.
Annars blir jag en kedjerökande, bag-in-box kvinna som gömmer sig bakom pappersarbetet för att slippa möta sin bödel när misstagen (om än så små) uppdagas. En kvinna som lever med någon annnan arbetsnarkoman, vars enda givande samtal sinsemellan är i hallen när man lite kallt säger "hej då så länge" innan man svichar iväg till jobbet, för att inte komma hem förrens 24 timmar senare. En person som skulle vilja ha hund men vet i sitt stilla sinne att det inte går att boka in i sitt shema. Som ser ner på personer med en givande fritid. Som gillar Aktuellt , eftersom det sänds 12 ggr på dygnet så man kan se det när man har tid, utan att missa någon viktig händelse. Som tycker det är jobbigt att åka tunnelbana eftersom det känns som om alla stirrar på en lite utdömande. Och en sådan kvinna ska jag inte bli.
Vad har hänt med mänskligheten??
Ja. Jag har tappat hoppet nu. Vart finns dessa normala , hyggliga människorna någonstans?
Jag måste komma tillbaka till verkligheten och inse att de människor jag drar till mig hamnar under kategorin " psykiskt labila, tvångsmässiga, känslomässigt svaga och små små idioter."
Jag trodde för en gångs skull att det kanske kanske kunde vara en vettig människa det här. Jag måste sluta tro saker och inse fakta för en gångs skull. Och jag blir förbannad av resultatet. För allvarligt.
Det började hur normalt som helst. En kaffe. En uteservering. Lite kallprat. Inga problem.
Så börjar han kritisera servitören, jo sörru, han kan ju sånt där, är ju med i branschen. Sen ser han fläckarna i taket, och tjejen som sitter där borta, hon verkar lite svullen om händerna va?
Han tar upp telefonen, ska skicka ett sms. Jag ursäktar mig för toaletten. Ställer mig upp. "Ursäkta, vart ska du? Blir du sur för jag messar med telefonen eller?" Han kollar distinkt på mig, "Jag ska på toaletten" . Okej. Jag får lite dåliga vibbar.
" Jag dricker väldigt sällan, får inte ut något av att gå ut och bli full" Hasplar han bestämt ur sig en timme innan kaffet och uteserveringen. Men, vännen, vad ska du göra ikväll, undrar jag. Jo, svarar han, jag ska på drinkfest, fy fan, det kommer att bli en sån bläcka ikväll, du anar inte! Får jag till svar. Jag känner av vibbarna igen.
Pricken över i:et kommer när han i ett svagt ögonblick (det måste vara svagt hur annars kan man förklara det) Tar sitt pekfinger och stoppar in det i mitt öra.
Den här människan måste vara mentalt störd. Tur att jag insåg det på andra dejten. Synd att alla jag träffar är så här.
Jag är en Taco.
Så jag bäddade in mig, först med pyjamas, sen täcke, sen överkast + två filtar, och så proppade jag igen sidorna så att ingen kall luft kom in.
Då kom jag och tänka på att jag var en taco. Det har jag inte tänkt på jättelänge.
En kram.
"Hmm..." får jag fram. Jag försöker igen. "Hmm....Hmmhmm.."
Konstpaus.
Jag måste förstå´vad som menas med denna fråga, herregud, människan är fortfarande omöjlig. "Kaffe..." Svarar jag tillslut.
Nu. Flera timmar senare, kom jag att tänka på att han kanske frågade efter något helt annat. Jag skulle ha svarat "Allt, jag vill ha allt." Och inte tittat på kaffet.
