Bödeln och Jag.
Efter det senaste inlägget kände jag mig så sargad att jag var tvungen att gå på ett möte på morgonen. När jag satt där föll allting på plats. Det är inte mänskligheten som det är fel på. Det är jag. Tada. Poletten har ramlat ner. Det är skönt med insikt. Men med insikt kommer ansvar. Reagera eller agera. Jag har reagerat. Åtskilliga gånger. Nu är det dags att agera.
Jag ringde upp POKE-mannen och försökte, utifrån mina förutsättningar, att förklara att vi inte ska ses något mer. Jag var ärligare än jag brukar. I vanliga fall skulle jag ha väntat ut tills dejtingen bara försvann av sig själv och telefonen kallnat. Men. Jag gjorde ett aktiv val och lade korten på bordet och berättade att killen är för komplicerad för mig.
Jag tror inte han förstod. Eftersom han avslutade samtalet med att fråga om vi kunde ses i veckan. Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall och det är jag glad för. Jag blev lite mer människa. (och nej, vi ska inte ses i veckan).
Hade tuff dag på jobbet igår. Började tvivla på mig själv. Jag hade lust att bara sätta mig på golvet, tända en cigarett, ringa min chef och säga upp mig. Maktlösheten är värst. Situationerna där jag inte kan se lösningen klart framför mig, när jag måste lösa det men vet inte hur. Ansvaret över andra människor. Att det jag gör kommer att göra ett avtryck, och andra kommer sedan att syna det och antingen tänka "Wow, det där gjorde hon grymt bra. Pedagogisk tjej." , eller "Alltså, hon borde återvända till kontorsarbetet, synd att hon slösat bort 100.000 på sin utbildning. " Arbetspasset avslutades med att jag löste problemet och avstyrde en smärre katastrof. Men jag har svårt att ge mig själv en klapp på axeln för det.
Och jag själv som är min värsta domare. Som helt utan nåd piskar mig själv till perfektion (vilket är omöjligt), mina tankemönster ska ändras helt enkelt.
Annars blir jag en kedjerökande, bag-in-box kvinna som gömmer sig bakom pappersarbetet för att slippa möta sin bödel när misstagen (om än så små) uppdagas. En kvinna som lever med någon annnan arbetsnarkoman, vars enda givande samtal sinsemellan är i hallen när man lite kallt säger "hej då så länge" innan man svichar iväg till jobbet, för att inte komma hem förrens 24 timmar senare. En person som skulle vilja ha hund men vet i sitt stilla sinne att det inte går att boka in i sitt shema. Som ser ner på personer med en givande fritid. Som gillar Aktuellt , eftersom det sänds 12 ggr på dygnet så man kan se det när man har tid, utan att missa någon viktig händelse. Som tycker det är jobbigt att åka tunnelbana eftersom det känns som om alla stirrar på en lite utdömande. Och en sådan kvinna ska jag inte bli.
Jag ringde upp POKE-mannen och försökte, utifrån mina förutsättningar, att förklara att vi inte ska ses något mer. Jag var ärligare än jag brukar. I vanliga fall skulle jag ha väntat ut tills dejtingen bara försvann av sig själv och telefonen kallnat. Men. Jag gjorde ett aktiv val och lade korten på bordet och berättade att killen är för komplicerad för mig.
Jag tror inte han förstod. Eftersom han avslutade samtalet med att fråga om vi kunde ses i veckan. Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall och det är jag glad för. Jag blev lite mer människa. (och nej, vi ska inte ses i veckan).
Hade tuff dag på jobbet igår. Började tvivla på mig själv. Jag hade lust att bara sätta mig på golvet, tända en cigarett, ringa min chef och säga upp mig. Maktlösheten är värst. Situationerna där jag inte kan se lösningen klart framför mig, när jag måste lösa det men vet inte hur. Ansvaret över andra människor. Att det jag gör kommer att göra ett avtryck, och andra kommer sedan att syna det och antingen tänka "Wow, det där gjorde hon grymt bra. Pedagogisk tjej." , eller "Alltså, hon borde återvända till kontorsarbetet, synd att hon slösat bort 100.000 på sin utbildning. " Arbetspasset avslutades med att jag löste problemet och avstyrde en smärre katastrof. Men jag har svårt att ge mig själv en klapp på axeln för det.
Och jag själv som är min värsta domare. Som helt utan nåd piskar mig själv till perfektion (vilket är omöjligt), mina tankemönster ska ändras helt enkelt.
Annars blir jag en kedjerökande, bag-in-box kvinna som gömmer sig bakom pappersarbetet för att slippa möta sin bödel när misstagen (om än så små) uppdagas. En kvinna som lever med någon annnan arbetsnarkoman, vars enda givande samtal sinsemellan är i hallen när man lite kallt säger "hej då så länge" innan man svichar iväg till jobbet, för att inte komma hem förrens 24 timmar senare. En person som skulle vilja ha hund men vet i sitt stilla sinne att det inte går att boka in i sitt shema. Som ser ner på personer med en givande fritid. Som gillar Aktuellt , eftersom det sänds 12 ggr på dygnet så man kan se det när man har tid, utan att missa någon viktig händelse. Som tycker det är jobbigt att åka tunnelbana eftersom det känns som om alla stirrar på en lite utdömande. Och en sådan kvinna ska jag inte bli.
Kommentarer
Trackback
