galakvinnan

Okej. Det känns rätt bra ändå. Helgens nevroser är över och imorgon bitti är jag tillbaka på jobbet igen. Det känns rätt skönt. Verkligheten är så mycket bättre. Och jag behöver inte längre. Behöver inte leta efter någon fin person som ska rocka min värld, eftersom jag inte tror han finns där ute. Han existerar inte just nu.

Jag ska rocka min egna värld. Det kan bara bli så mycket bättre då, för det kommer att bli ett äventyr att luska ut hur jag kan förgylla min egna värld. Och hur ska någon annan någonsin göra det om inte ens jag har listat ut hur än?

Det kan bara bli bra det här.

Du har blivit generad. Du får mig att bli stum, jag säger det till dig, du ler och tittar ner i marken, blir blyg. Jag byter ben, kollar frågande på andra och bli helt blank i huvudet.Du tittar förstulet upp. Ger mig en blick.Jag tittar tillbaka, och du ler. Du får mig att börja svajja i min värld.

Du frågar vad jag ska göra sen. Jag säger att mina  vänner ska hem. (för det ska dom). Du säger att du är lite trött men gärna vill göra något. Kanske ses efter?

Jag får ett sms en timme senare.

"Hej på dig. Jag kanske skulle sagt det tidigare. Men jag har tjej. Som jag ska träffa. Kram på dig!"

. Finnns  ingenting att säga. Jag trodde så mycket mer om dig. Jag trodde du var en fin människa. Inte särskilt fint att visa sig intresserad av en annan  när man har tjej. Du är exakt som alla andra. Och jag som trodde du var speciell. Du lärde mig precis att ingen är speciell.