Hur man dejtar en annan vän. Del 2.
Munnen luktar kloak och håret står åt alla håll. Minnena från gårdagen kommer stötvis. En halvtimmes kedjerökande på hans balkong, och efter ett långt övervägande släpar jag mig in i hans kök , med mina sista krafter så tar jag tag i köksbänken innan min kropp hinner drasa ihop i en härlig klump på golvet. Jag hetsäter gårdagens jordnötter.
Highlightsen från fredagskvällen kan summeras:
- Han möter mig i dörröppningen nästan lyrisk, i handen håller han en bok, han trycker upp den framför mina ögon, så nära att jag bara ser ett överdimensionerat "D" i svart text. Det visar sig vara "D"et i ordet "Diagnoser". Själva titeln i helhet består av " Jag och mina Diagnoser" , (eller ngt liknande). - Maria, du vet den där boken vi tjattrat om, här ÄR den!! Jag känner mig genast som hemma.
- Vi wailar fram budskap på balkongen, i form av (tänk nu Celine Dion eller Mariah Carey) "- Heeeeeehehhheeejjj, påååå DiiiiHhiiiiiggg" osv. Väldigt inspirerande och fritänkande, detta leder givetvis till att jag själv känner mig manad att Moonwalka omkring i hans lägenhet ett tag.
- Vi börjar drömma om canvastavlorna som aldrig är målade och om boken som aldrig blev skriven, vi ser huset, havet, de tjocka bågarna på brillorna och det svåra rödvinet framför oss. Hur vi lever i misär och måste skita på utedass, utan vare sig hårtork eller kött, men vi kedjeröker och har svårt rödvin., vi hänger oss till konsten.
- Vi upptäcker att vi båda två lyssnar på Ane Brun, när jag försöker koppla in min Mp3 i hans dator, eftersom vi ska dansa, han kastar sig in i sin bokhylla och briljerar fram CD med Ane. Vi upptäcker att det INTE är dansmusik.
- I ett svagt ögonblick hittar jag en ansökan till en utbildning som jag glömt lägga på brevlådan i min handväska. Jag sliter sönder kuvertet, kastar mig dramatiskt på golvet framför honom och trycker papprerna i famnen på honom och utbrister "- Lääääs, schnääälllaa, men du MÅÅÅStte säga att det eer brraa, annarschh blr jag arggg! " Han läser det länge, länge. Tittar ner på mig som bara en bödel kan . "- Schhmen, Maria, vad vill du bliiiii, vad vill du schgöööörraa??"
Detta resulterade indirekt i att vi återkom till en tidigare punkt, den med canvas och böcker, och så var cirkeln sluten.
Jag hade svårt för stora folksamlingar på lördagskvällen, och gömde mig hemma hos min väninna (för närmare beskrivning av henne se del 1 i dejting med vänner) i ett dygn.
Vilken helg.
Hur man dejtar sin väninna. Del 1.
Dejten var inbokad sen kvällen innan. Vi hade byggt up scenariot tillsammans under spänning på facebook under hela kvällen. Skulle vi ha kaffe, kaffelatté eller kanske frukostmacka med oss? Fika eller gå? Hund eller inte? Hur skulle vi hitta varandra i Sthlms djungeln så tidigt på morgonen? (Allt innan kl 10.00 är oanständigt enligt mig) Frågorna var många och svaren lyste med sin frånvaro. Vi hade bokat en tid iallafall. En tid som vi båda visste att vi aldrig kommer att hålla eftersom vi är tvångsmässigt sena , saker som att fastna i duschen, leta efter hårsprayen , göra ett extra klädombyte, ja, det hör till våran vardag.
Jag ringer det första samtalet när jag är vid mariatorget tio minuter efter avtalad tid. "Gums. Alltså. Jag vet vi sa Hornstull, jag är nästan nästan där. Ge mig en kvart. Eller? " "Gums, jag är inte ens i närheten, jag fastnade" "Jag med." "Kanske ses vid vattnet, vid eriksdal?Zinken?Eller. Eller?" Beslutsångesten oss emellan är total. Tiden börjar bli knapp. Jag ska vara på jobbet inom en timme. Vi säger Zinken , lägger på, jag glider in på café och beställer två överrasknings-soja-latté för att ge henne en romantisk toutch på våran promenad längst med vattnet. Telefonen tjuter igen. Jack Black ylar genom min handväska. "...fucking time agoooo, in a town called piiickaabooo" Jag hinner svara innan kassakillen framför mig kväver ett fniss. "Vart e du?" "Handlar kaffe, vart e du?" "JAg är här", "Vart är här?" "Vid Zinken". Aha. Själv var jag fortfarande på Mariatorget, drar till med att kaffet är segt som undanflykt. Stress.
Mannen bakom kassan ler finurligt. - Du och kärleken inte hitta varandra? *blink*. Jag ler svagt, "Njae, bästa väninnnan, du vet, ehh, (jag harklar mig och försöker att låta seriös), du vet, bättre än kärlek"
Han stirrar på mig en sekund. Jag tror mig skymta en glimt av medlidande. USCH.
- Jaa, kompis, jag förstår, ibland är det så jaa.... Han förstod ingenting.
Jag slänger ner plånboken i handväskan, drar igen med ett snap. Och. Ja. Dragkedjan går i baklås. Så börjar det igen , ylandet från zinkensdamm "...fucking time agoooo, in a town called piiickaabooo, ......there lived a humble familyyyy, religious thruue and thruuuu...." Jag drar och drar, men väskan vägrar, telefonen är fastklämd mellan mitt puder och min plånbok. Jag rusar genom söder. Hela väskan ger upp och ena handtaget lossnar och allt flyger ner längst mina sidor. Känslan av att tappa en tröja är snarlik. ....."town called piiickaabooo....." Jag plockar varsamt upp den från asfalten, smeker den lätt, balanserar mitt kaffe i ena handen, och saktar ner stegen.
Hon väntar på mig iärdigt vid zinkensdamm.
Om Sverige skulle gå ut i krig.
En vän till mig har fått hem ett brev från pliktverket. Där står det att om vi går ut i krig så ska alla som är värnpliktiga eller något liknande inställa sig på IKEAS parkering i Barkaby och invänta order. Han berättar detta över en hel del vin, och vi känner oss tvugna att ta ett glas till och dessutom tända en cigarett. Det visar sig att det även fanns direkta anvisningar i brevet om vart gratisbussen till IKEA avgår.
Min systers sambo utförde sin värnplikt som en sån där som går längst fram i ledet och spelar klarinett. Detta var 15 år sedan.
Så.
Om Sverige går ut i krig så kommer SLs lokaltrafik va det första som kraschar för alla dessa snubbar i uniformer som ska med gratisbussen till IKEA. Sedan kommer hela IKEAS parkering i barkaby vara fylld av dessa snubbar, och vissa av dem kommer att stå längst fram, och verkligen försöka lära sig hur en klarinett fungerar, blåser lite halvdant sådär.
Alla andra som ser detta skulle väl köpa en IKEA Sultan säng,en bag-in-box , ladda ner alla säsonger av NIP/TUCK och barrikera sig i sitt cykelförråd.
Vår generation skulle helt klart inte fixa ett krig. Det skålade vi på igår.
Diagnos
Att bara säga att man inte är kär. Helt oförklarligt.
Snap!
Jag träffade mannen i mitt liv två dagar efter nyår. Han är både smart och snygg. Han kan få mig att skratta. Han lagar god mat. Han vill resa med mig, han vill ha dokumentärkvällar med mig, han berättar om sin familj, presenterar mig för sina vänner, håller min hand och ser mig djupt i ögonen. Han ger mig hela världen på tre månader, han ger mig ett frikort rakt in i en hälsosam relation. Han vill vara min. Han vill ta hela världen med storm med mig.
Tills jag vaknar upp , likt ur en dröm, på en parkbänk i Kungsträdgården i förmiddags. Han är röd om näsan, kanske av kylan , men när jag hör att hans röst darrar så vet jag. Han är ledsen. Det kryper i skinnet på mig. Jag ska inte ge han en tår, inte en endaste tår ska han få av mig. Han ska inte få någonting alls, för jag har gett han allt. Allt jag har. Det är det enda som cirkulerar i mitt huvud. Jag hör knappt vad han säger. Allt är så overkligt. Han är inte kär. Han tycker bara att jag är den mest underbaraste tjejen han träffat, och han skulle lätt kunna fortsätta träffa mig, men det skulle inte vara rätt mot mig eftersom han inte känner det han ska för mig. Jag är perfekt. Jag får honom att skratta, vi har det underbart ihop, jag tog honom med storm, han släppte in mig direkt på livet. Ja, orden bara forsar ur honom, och jag förstår ingenting.
Han river sig i håret med båda händerna vid ett tillfälle och säger att han kommer säkert att vakna upp om en månad och undra vafan han sumpade bästa tjejen för och ångra sig. Jag vill bara gå. Jag vill bara ställa mig upp och springa iväg, iväg från han som så totalt har lurat mig. Han frågar om vi kan höras, inte nu, men om ett tag då, hans ögon är stora, och oj, han fövandlas till en liten hund som tycker synd om sig själv, som åt upp kakan, kräks, och vill käka den igen.
Jag ber han att släppa kramen, jag går sönder, sakta, i små mikroskopiska bitar som han inte kan se med blotta ögat. Än. Och jag kan hinna springa innan han ser det. Han släpper inte. Han snörvlar. De där glansiga ögonen som inte är kära utan bara låtsas och luras vill inte släppa.
Jag puttas, säger NEJ, jag är skitdålig på det här, jag klarar inte av det här, dra för fan, det här går inte, jag klarar inte det här, jag håller ut armen så han inte kan komma nära, de mikroskopiska bitarna har pusslats ihop och jag håller på att gå av i stora bitar. Ett ben på bänken, en arm på asfalten, ett hjärta i papperskorgen, det går inte. Backar ett steg. Tittar ner. Jag kommer aldrig att se honom igen. Han som jag gav allt jag hade. Som var fint. Sen vänder jag mig om och springer mot bussen.
Fast det inte ens har kommit någon buss än. Så jag springer till stationen innan, kan inte vara kvar. Kan inte vara den som står kvar när han går. När han lämnar mig, för han inte är kär i mig. För att jag är inte för honom. Hur kan jag inte vara det? Hur kan han inte känna , känna det jag känner?
Att smaka på min egna medicin , och upptäcka att den är giftig. Det vettefan om man återhämtar sig.
