galakvinnan

Jahapp. Jag vet inte vart det kom ifrån. Eller varför jag hade ett sådant behov av att spotta ur mig så mycket privata sanningar under en kort stund till en person, som, känner mig , jo, vi har känt varandra ett par år nu. Ytligt, spontant, vänskapligt, dejtigt, ja på olika vis, men det är skillnad att verkligen veta en person och känna en.

Och jag ångrar faktiskt att jag sa något. För att personen ifråga känner till så mycket mer om mig än vad jag vet om denne, för att jag trampade lite på mig själv genom att berätta vid det tillfället på det sättet. Och jag gillar inte när jag trampar på mig själv, eller när jag får en känsla av att jag har gjort det.

Jag vet att han är en bra person och att det stannar där. Men. Endå.

Jag försöker mer tänka på det positiva istället. Om det känns som om jag står på ruta ett idag, så har jag så mycket fantastiska rutor framför mig att stå på. Jag ska till IKEA imorn och shoppa järnet. Bokhylla, byåer, överkast, tavlor, och mycket mycket mer fina saker. För det är jag värd.Jag ska tillbaka till jobbet på tisdag, och kommer därmed att kastas tillbaka i verkligheten igen. Bra där. Jag ska troligtvis träffa en rolig människa på tisdag. Kul. Kommer att träffa en av mina bästa vänner som är tillbaka på besök i stockholm i veckan, vilket känns sjukt roligt, jag har verkligen saknat honom.

Ja, jag har fan mycket positivt att se fram emot nu, och jag tycker själv att det borde väga över den gnagande känslan jag har av att jag, ja, har gjort bort mig. Eller avslöjat mig, kanske jag ska säga.

Så, nu har jag fått det ur mitt system. Vill inte göra en större sak av det heller. Nu släpper jag det. Försöker i alla fall.

Åh. Hemma at last. En vecka i Turkiet med 45 graders hetta. Åh. Det var så mysigt! En helt annan kultur där borta upptäckte jag. Följande känns rätt främmande för mig:

Servitörerna använder portabla dammsugare istället för trasor att rengöra borden med. Under tiden man äter.

Alla, och då menar jag alla, vill följa med en efter middagen och dricka drinkar på Bar Street. (jag har en känsla att vi svenska flickor inte har tagit fram våra intellektuella sidor här tidigare)

Det är okej att förfölja fina svenska flickor i bil i ca 10 kvarter.

Man förlovar sig genom att ge bort en stor hemmagjord servettros.

Att pruta. De ger ett alldeles för högt pris. Man ger ett skämtpris. De skrattar obligatoriskt. Säljer in sin produkt igen. Man ger ett lite bättre pris. De nekar. Man går ut ur butiken. De springer efter. Dealen är gjord ca tio meter från butiken.

Ryska ingenjörer gillar vattenpipa.

Beställer man en drink får man fyra.

Luftkonditionering är ett måste. (vi kom på det tredje dagen)

De använder en skum ost i allt. ALLT!

Kaffet ingår alltid. Förstår inte varför de ens skrev med det på menyn.

Det lever sköldpaddor i restaurangernas buskar. Det är deras husdjur. Ungefär.

Alla kan två säga två saker på svenska: "Mens", och " Sex laxar i en laxask". Vi har verkligen givit dem guldkornen av vårat språk tycker jag.

Jag gick idag. På Mötet. Det har tagit mig två år att komma innanför den där dörren. Jag har stått utanför flera gånger och helt enkelt inte vågat. Men idag gick jag in. Det var så förlösande för mig att göra det att jag var tårögd och satt och snörvlade ner i mitt kaffe hela timmen det pågick.
 
Jag ska definitivt gå igen. Det är en nystart det här för mig. Det här är det jag behöver. Jag är så tacksam för att det finns.