Diagnos
Att bara säga att man inte är kär. Helt oförklarligt.
Snap!
Jag träffade mannen i mitt liv två dagar efter nyår. Han är både smart och snygg. Han kan få mig att skratta. Han lagar god mat. Han vill resa med mig, han vill ha dokumentärkvällar med mig, han berättar om sin familj, presenterar mig för sina vänner, håller min hand och ser mig djupt i ögonen. Han ger mig hela världen på tre månader, han ger mig ett frikort rakt in i en hälsosam relation. Han vill vara min. Han vill ta hela världen med storm med mig.
Tills jag vaknar upp , likt ur en dröm, på en parkbänk i Kungsträdgården i förmiddags. Han är röd om näsan, kanske av kylan , men när jag hör att hans röst darrar så vet jag. Han är ledsen. Det kryper i skinnet på mig. Jag ska inte ge han en tår, inte en endaste tår ska han få av mig. Han ska inte få någonting alls, för jag har gett han allt. Allt jag har. Det är det enda som cirkulerar i mitt huvud. Jag hör knappt vad han säger. Allt är så overkligt. Han är inte kär. Han tycker bara att jag är den mest underbaraste tjejen han träffat, och han skulle lätt kunna fortsätta träffa mig, men det skulle inte vara rätt mot mig eftersom han inte känner det han ska för mig. Jag är perfekt. Jag får honom att skratta, vi har det underbart ihop, jag tog honom med storm, han släppte in mig direkt på livet. Ja, orden bara forsar ur honom, och jag förstår ingenting.
Han river sig i håret med båda händerna vid ett tillfälle och säger att han kommer säkert att vakna upp om en månad och undra vafan han sumpade bästa tjejen för och ångra sig. Jag vill bara gå. Jag vill bara ställa mig upp och springa iväg, iväg från han som så totalt har lurat mig. Han frågar om vi kan höras, inte nu, men om ett tag då, hans ögon är stora, och oj, han fövandlas till en liten hund som tycker synd om sig själv, som åt upp kakan, kräks, och vill käka den igen.
Jag ber han att släppa kramen, jag går sönder, sakta, i små mikroskopiska bitar som han inte kan se med blotta ögat. Än. Och jag kan hinna springa innan han ser det. Han släpper inte. Han snörvlar. De där glansiga ögonen som inte är kära utan bara låtsas och luras vill inte släppa.
Jag puttas, säger NEJ, jag är skitdålig på det här, jag klarar inte av det här, dra för fan, det här går inte, jag klarar inte det här, jag håller ut armen så han inte kan komma nära, de mikroskopiska bitarna har pusslats ihop och jag håller på att gå av i stora bitar. Ett ben på bänken, en arm på asfalten, ett hjärta i papperskorgen, det går inte. Backar ett steg. Tittar ner. Jag kommer aldrig att se honom igen. Han som jag gav allt jag hade. Som var fint. Sen vänder jag mig om och springer mot bussen.
Fast det inte ens har kommit någon buss än. Så jag springer till stationen innan, kan inte vara kvar. Kan inte vara den som står kvar när han går. När han lämnar mig, för han inte är kär i mig. För att jag är inte för honom. Hur kan jag inte vara det? Hur kan han inte känna , känna det jag känner?
Att smaka på min egna medicin , och upptäcka att den är giftig. Det vettefan om man återhämtar sig.
Vad har hänt med mänskligheten??
Ja. Jag har tappat hoppet nu. Vart finns dessa normala , hyggliga människorna någonstans?
Jag måste komma tillbaka till verkligheten och inse att de människor jag drar till mig hamnar under kategorin " psykiskt labila, tvångsmässiga, känslomässigt svaga och små små idioter."
Jag trodde för en gångs skull att det kanske kanske kunde vara en vettig människa det här. Jag måste sluta tro saker och inse fakta för en gångs skull. Och jag blir förbannad av resultatet. För allvarligt.
Det började hur normalt som helst. En kaffe. En uteservering. Lite kallprat. Inga problem.
Så börjar han kritisera servitören, jo sörru, han kan ju sånt där, är ju med i branschen. Sen ser han fläckarna i taket, och tjejen som sitter där borta, hon verkar lite svullen om händerna va?
Han tar upp telefonen, ska skicka ett sms. Jag ursäktar mig för toaletten. Ställer mig upp. "Ursäkta, vart ska du? Blir du sur för jag messar med telefonen eller?" Han kollar distinkt på mig, "Jag ska på toaletten" . Okej. Jag får lite dåliga vibbar.
" Jag dricker väldigt sällan, får inte ut något av att gå ut och bli full" Hasplar han bestämt ur sig en timme innan kaffet och uteserveringen. Men, vännen, vad ska du göra ikväll, undrar jag. Jo, svarar han, jag ska på drinkfest, fy fan, det kommer att bli en sån bläcka ikväll, du anar inte! Får jag till svar. Jag känner av vibbarna igen.
Pricken över i:et kommer när han i ett svagt ögonblick (det måste vara svagt hur annars kan man förklara det) Tar sitt pekfinger och stoppar in det i mitt öra.
Den här människan måste vara mentalt störd. Tur att jag insåg det på andra dejten. Synd att alla jag träffar är så här.
En kram.
"Hmm..." får jag fram. Jag försöker igen. "Hmm....Hmmhmm.."
Konstpaus.
Jag måste förstå´vad som menas med denna fråga, herregud, människan är fortfarande omöjlig. "Kaffe..." Svarar jag tillslut.
Nu. Flera timmar senare, kom jag att tänka på att han kanske frågade efter något helt annat. Jag skulle ha svarat "Allt, jag vill ha allt." Och inte tittat på kaffet.
Så är det...
Trying to accept the things you do
I can't give any reason for it
that anyone could piss me off like you do
I can't give any motives
I thought I knew you...
I thought I knew you...
Slowly going through the things you said
Like anything you ever said was true
trying to find some comfort in what we had
but I thought I knew you..
I thought I knew you...
I thought I knew you...
hope that I won't notice if you lie
I'm smoothing over small offences
picturing you with another
your face keep falling out of focus
I thought I knew you...
I thought I knew you...
I thought I knew you...
I thought I knew..
I thought I knew you...
lyrics by Minor Majority
