galakvinnan

Drack drinkar-rödvin-shots-öl med start på söder igår. Kvällen kan delas in i tre delar.

Del1.
Götgatsbacken. Lite rödvin och skitsnack med arbetskamraten. Kusinen med vän kommer förbi. Vi myser och snackar lite skit om livet. Jag gillar det stället.

Del 2.
Jag och arbetskamraten hamnar på stället i den gamla skatteskrapan där poke-mannen jobbar. Dags för drinkar. Jag hälsar vänligt med en kram och blir utstirrad av baren, toakön, uteserveringen och inredningen. Bestämmer mig för att feströka och parkerar mig på uteserveringen ett slag. Poke-mannen följer efter ut och vill prata. Vill berätta hur fin jag är i håret. Att det är kul att se mig. Vill veta hur jag mår. Dörren öppnas och två män kommer ut. Poke.mannen hälsar på den ena i bästa stammis-anda. Nu är det bara det att den mannen känner jag igen. Fast han kände inte igen mig först.

Min före detta sambo. Han tittar på mig en gång till och står sen bara där, som i chock. Poke-mannen klämdes in i ett hörn när han sedan kommer fram och ger mig en kram. Vi pratar ett slag. Väldigt surrealistiskt. Min arbetskamrat tyckte han såg äldre ut än vad han va. Och ja. Tiden går ju. Jag är inte heller längre sådär ung, som jag var då, när det var han och jag. Det hela är lite blandat med sorg känner jag. Som att trycka på ON-knappen till mitt känsloregister, och jag börjar undra hur robotlik jag har varit senaste tiden egentligen. Poke-mannen gick försynt tillbaka till sin plats i baren och tog lite snopet emot mina tröst-shots- beställningar en stund senare.

Del 3.
Av någon anledning hamnar jag och arbetskamraten sedan på stureplan. På väg in till ett av alla dessa ytliga ställen med skränig musik så skickar jag ett sms till personen som bor på Lidingö. Av någon anledning så skriver jag att jag är i Tensta centrum och vi skrattar hjärtligt åt detta, min arbetskamrat och jag, vi tycker nu att jag är både fyndig och rolig på samma gång. Han förstod inte skämtet. Det hela blir fruktansvärt surrealistiskt när jag sedan säger att jag har cancer för att skrämma iväg ihärdiga män i kostymer. De visar sig då att 80 % av befolkningen inne på stället har haft någon form av cancer och jag har flyttat till landet Klaveret. Jag och arbetskamraten hänger oss över staketet på uteserveringen och skrattar tills vi inser att det är dags att åka hem.


Hur kan det vara så sorgligt att man bara vill börja gråta när en person ler varmt och säger "Gumman, du har ena strumpan ut-och-in" ?

Idag vet jag inte riktigt hur jag ska trycka på OFF-knappen över mitt känsloliv och är rädd att jag kommer att vara mänsklig den närmaste tiden.