galakvinnan

Jag avfärdade all slags kontakt till personen som jag berättade om i tidigare inlägg i förra veckan. Jag tror det är ett återkommande drag hos mig. Min väninna säger att jag dumpar folk hela tiden, så det är rätt svårt att få en chans att bevisa något för mig. Att jag är rätt hård. Hm. Jo. Det stämmer nog. Jag tror jag inte vågar ta risken att själv bli avfärdad helt enkelt. Förekomma istället för att bli förekommen. Tyvärr. Och jag blir så trött på mig själv över det här. Jag ska någonstans börja acceptera att människor har anledningar till sitt beteende, som inte cirkulerar runt mig. Jag ska jobba på det efter jag slutat skämmas över mitt egna beteende i hela situationen.

Jag har kommit på en grym födelsedagspresent till mig själv. Idén ploppade upp över en fika häromdagen. En vän till mig frågade varför jag inte skrev en bok, skrev ned alla mina citat som dyker upp i tid och otid. Och som får både mig och mina vänner att vika sig dubbla av skratt. Vi spånade en stund och kom på att det mest maxade vore en snygg vit t-shirt/linne med alla mina senaste citat tryckta på i svart text. Vore så otroligt personligt och faktiskt riktigt snyggt. Jag får känslan av ett projekt. (som troligtvis inte kommer att avslutas, eller påbörjas heller för den delen)

Veckans citat: "Hemma, jobbet eller borstest?", fyllemess är bara för gulligt ibland.

Det finns en person som gör mig blyg. Med sin blotta närvaro tappar jag andan.. vågar inte riktigt möta dennes blick, vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur ska jag stå? Lägger tyngden på ena benet, tappar fattningen, byter ben, lutar mig lite bakåt, tror jag ser halvnördig ut och byter ben igen. Under två veckors tid har jag endast lyckats krysta fram ett halvhjärtat "hej". Jag har firat av ett blygt leende en gång också, men snabbt stängt munnen igen när jag såg framför mig i mitt inre hur middagen tidigare låg smått utspritt över min tandrad. Förödande tankar! Förödande människa som jag inte förstår, och som tar fram riktigt genuina sidor hos mig... Förödande. Men ändå,... så underbart.

Helgen. Vad är värt att nämnas? Jobbade mestadels av tiden. Träffade K på lördagen och planen var en späckad tjejkväll med Sex and the city filmen, rödvin och relationsutsvävningar... Springer på Han på stan innan kvällen ens har börjat. Han och Hans vänner och nya ragget. (som för övrigt nog väger minst 20 kilo mer än mig.. hm..) Och jag är så artig och trevlig att det inte ens är värdigt. Den människa som har sårat mig på det mest grundläggande sätt, ljugit, gått bakom ryggen på mig, sårat, och varit allmänt elak. Han får ett "Heej, hur är det?" , huvudet på sned och en kram. Lite sojalatte i ansiktet eller en kylig ryggtavla hade nog varit mer befogat. Men jag är större än så. Den här gången. Filmen var för övrigt inte en superinvestering, rödvinet på stället i gamla skattehuset var suveränt, och den trånande bartendern var oattraktiv.

Det livsavgörande beskedet kom i onsdags. Jag lever. Jag kommer att bli gammal, och inte dö av det. En tröstande tanke. Dagarna nu efteråt har väl varit smått kaotiska. Både från fysiska smärtor och för mycket tankar på saker som jag inte borde tänka på. Och som jag inte kommer att gå in närmre på här heller just nu. På onsdagskvällen träffade jag en skön gammal gymnasievän, vi kallar han D, pratade minnen, fylla, svek och skrattade omvartannat hela kvällen. Hamnade lite senare på Kvarnen där vi parkerade vid baren, faschinerat sippande på varsin bärs och kollade in den helgalne mannen som både vände skivor och dansade eurotrash-disco på bardisken. Det sådär härligt att man var tvungen att lyfta undan sin öl var 4:e minut om man inte ville ha den galne mannens fotsvett nermosat i sitt glas, helt klart underhållande. Veckans skönaste citat: "Jag är inte attraherad av honom längre, jag har börjat respektera honom."