Snap!
Det nya inneordet. Kan användas till allt. Jag har försiktigt försökt smyga in det i de flesta sammanhang. - Gumman, Snap, vilken snygg tröja du har, eller , - SNAP, vilken kväll vi hade igår! , eller originalet då, - SNAP girlfriend! (då inkluderas den snygga rörelsen med fingret lite avisande framför personens ansikte).
Jag träffade mannen i mitt liv två dagar efter nyår. Han är både smart och snygg. Han kan få mig att skratta. Han lagar god mat. Han vill resa med mig, han vill ha dokumentärkvällar med mig, han berättar om sin familj, presenterar mig för sina vänner, håller min hand och ser mig djupt i ögonen. Han ger mig hela världen på tre månader, han ger mig ett frikort rakt in i en hälsosam relation. Han vill vara min. Han vill ta hela världen med storm med mig.
Tills jag vaknar upp , likt ur en dröm, på en parkbänk i Kungsträdgården i förmiddags. Han är röd om näsan, kanske av kylan , men när jag hör att hans röst darrar så vet jag. Han är ledsen. Det kryper i skinnet på mig. Jag ska inte ge han en tår, inte en endaste tår ska han få av mig. Han ska inte få någonting alls, för jag har gett han allt. Allt jag har. Det är det enda som cirkulerar i mitt huvud. Jag hör knappt vad han säger. Allt är så overkligt. Han är inte kär. Han tycker bara att jag är den mest underbaraste tjejen han träffat, och han skulle lätt kunna fortsätta träffa mig, men det skulle inte vara rätt mot mig eftersom han inte känner det han ska för mig. Jag är perfekt. Jag får honom att skratta, vi har det underbart ihop, jag tog honom med storm, han släppte in mig direkt på livet. Ja, orden bara forsar ur honom, och jag förstår ingenting.
Han river sig i håret med båda händerna vid ett tillfälle och säger att han kommer säkert att vakna upp om en månad och undra vafan han sumpade bästa tjejen för och ångra sig. Jag vill bara gå. Jag vill bara ställa mig upp och springa iväg, iväg från han som så totalt har lurat mig. Han frågar om vi kan höras, inte nu, men om ett tag då, hans ögon är stora, och oj, han fövandlas till en liten hund som tycker synd om sig själv, som åt upp kakan, kräks, och vill käka den igen.
Jag ber han att släppa kramen, jag går sönder, sakta, i små mikroskopiska bitar som han inte kan se med blotta ögat. Än. Och jag kan hinna springa innan han ser det. Han släpper inte. Han snörvlar. De där glansiga ögonen som inte är kära utan bara låtsas och luras vill inte släppa.
Jag puttas, säger NEJ, jag är skitdålig på det här, jag klarar inte av det här, dra för fan, det här går inte, jag klarar inte det här, jag håller ut armen så han inte kan komma nära, de mikroskopiska bitarna har pusslats ihop och jag håller på att gå av i stora bitar. Ett ben på bänken, en arm på asfalten, ett hjärta i papperskorgen, det går inte. Backar ett steg. Tittar ner. Jag kommer aldrig att se honom igen. Han som jag gav allt jag hade. Som var fint. Sen vänder jag mig om och springer mot bussen.
Fast det inte ens har kommit någon buss än. Så jag springer till stationen innan, kan inte vara kvar. Kan inte vara den som står kvar när han går. När han lämnar mig, för han inte är kär i mig. För att jag är inte för honom. Hur kan jag inte vara det? Hur kan han inte känna , känna det jag känner?
Att smaka på min egna medicin , och upptäcka att den är giftig. Det vettefan om man återhämtar sig.
Jag träffade mannen i mitt liv två dagar efter nyår. Han är både smart och snygg. Han kan få mig att skratta. Han lagar god mat. Han vill resa med mig, han vill ha dokumentärkvällar med mig, han berättar om sin familj, presenterar mig för sina vänner, håller min hand och ser mig djupt i ögonen. Han ger mig hela världen på tre månader, han ger mig ett frikort rakt in i en hälsosam relation. Han vill vara min. Han vill ta hela världen med storm med mig.
Tills jag vaknar upp , likt ur en dröm, på en parkbänk i Kungsträdgården i förmiddags. Han är röd om näsan, kanske av kylan , men när jag hör att hans röst darrar så vet jag. Han är ledsen. Det kryper i skinnet på mig. Jag ska inte ge han en tår, inte en endaste tår ska han få av mig. Han ska inte få någonting alls, för jag har gett han allt. Allt jag har. Det är det enda som cirkulerar i mitt huvud. Jag hör knappt vad han säger. Allt är så overkligt. Han är inte kär. Han tycker bara att jag är den mest underbaraste tjejen han träffat, och han skulle lätt kunna fortsätta träffa mig, men det skulle inte vara rätt mot mig eftersom han inte känner det han ska för mig. Jag är perfekt. Jag får honom att skratta, vi har det underbart ihop, jag tog honom med storm, han släppte in mig direkt på livet. Ja, orden bara forsar ur honom, och jag förstår ingenting.
Han river sig i håret med båda händerna vid ett tillfälle och säger att han kommer säkert att vakna upp om en månad och undra vafan han sumpade bästa tjejen för och ångra sig. Jag vill bara gå. Jag vill bara ställa mig upp och springa iväg, iväg från han som så totalt har lurat mig. Han frågar om vi kan höras, inte nu, men om ett tag då, hans ögon är stora, och oj, han fövandlas till en liten hund som tycker synd om sig själv, som åt upp kakan, kräks, och vill käka den igen.
Jag ber han att släppa kramen, jag går sönder, sakta, i små mikroskopiska bitar som han inte kan se med blotta ögat. Än. Och jag kan hinna springa innan han ser det. Han släpper inte. Han snörvlar. De där glansiga ögonen som inte är kära utan bara låtsas och luras vill inte släppa.
Jag puttas, säger NEJ, jag är skitdålig på det här, jag klarar inte av det här, dra för fan, det här går inte, jag klarar inte det här, jag håller ut armen så han inte kan komma nära, de mikroskopiska bitarna har pusslats ihop och jag håller på att gå av i stora bitar. Ett ben på bänken, en arm på asfalten, ett hjärta i papperskorgen, det går inte. Backar ett steg. Tittar ner. Jag kommer aldrig att se honom igen. Han som jag gav allt jag hade. Som var fint. Sen vänder jag mig om och springer mot bussen.
Fast det inte ens har kommit någon buss än. Så jag springer till stationen innan, kan inte vara kvar. Kan inte vara den som står kvar när han går. När han lämnar mig, för han inte är kär i mig. För att jag är inte för honom. Hur kan jag inte vara det? Hur kan han inte känna , känna det jag känner?
Att smaka på min egna medicin , och upptäcka att den är giftig. Det vettefan om man återhämtar sig.
Kommentarer
Trackback
