galakvinnan

Jahapp. Jag vet inte vart det kom ifrån. Eller varför jag hade ett sådant behov av att spotta ur mig så mycket privata sanningar under en kort stund till en person, som, känner mig , jo, vi har känt varandra ett par år nu. Ytligt, spontant, vänskapligt, dejtigt, ja på olika vis, men det är skillnad att verkligen veta en person och känna en.

Och jag ångrar faktiskt att jag sa något. För att personen ifråga känner till så mycket mer om mig än vad jag vet om denne, för att jag trampade lite på mig själv genom att berätta vid det tillfället på det sättet. Och jag gillar inte när jag trampar på mig själv, eller när jag får en känsla av att jag har gjort det.

Jag vet att han är en bra person och att det stannar där. Men. Endå.

Jag försöker mer tänka på det positiva istället. Om det känns som om jag står på ruta ett idag, så har jag så mycket fantastiska rutor framför mig att stå på. Jag ska till IKEA imorn och shoppa järnet. Bokhylla, byåer, överkast, tavlor, och mycket mycket mer fina saker. För det är jag värd.Jag ska tillbaka till jobbet på tisdag, och kommer därmed att kastas tillbaka i verkligheten igen. Bra där. Jag ska troligtvis träffa en rolig människa på tisdag. Kul. Kommer att träffa en av mina bästa vänner som är tillbaka på besök i stockholm i veckan, vilket känns sjukt roligt, jag har verkligen saknat honom.

Ja, jag har fan mycket positivt att se fram emot nu, och jag tycker själv att det borde väga över den gnagande känslan jag har av att jag, ja, har gjort bort mig. Eller avslöjat mig, kanske jag ska säga.

Så, nu har jag fått det ur mitt system. Vill inte göra en större sak av det heller. Nu släpper jag det. Försöker i alla fall.