Fiendeland och borstar!
Jag var över på den mörka sidan igår. Och jag höll masken. Jag passade in. Jag nickade medgörligt till fikasnacket om skadeverkningar på de inre organen av rökning, lyssnade tålmodigt på veteranerna när de pratade med oroliga föräldrar över telefon och gav dem tips om hur de skulle upptäcka att någon i deras närhet rökte.
Jag gick säkert en kilometer innan jag tände en cigg när jag lämnat stället, nivån på min paranoia var hög.
Jag kände mig som en spion som lyckats infiltrera högkvarteret .
Jag tror jag ska tacka nej till det här jobbet, jag tror inte att sex timmars jobb i veckan är värt det, att ljuga om vem jag är, min moral är högre än så.
Veckans blunder (om man räknar bort mitt misslyckade extrajobb då)
Något som jag verkligen avskyr är personer som gör bort sig offentligt, jag har en förmåga att skämmas åt dom när det händer, jag kan liksom inte låta bli, men tur är att det inte händer så ofta, vanligare är att jag själv gör bort mig. Jag har en gåva tror jag. Att ramla ned för trappor, gå in i glasväggar, säga fel saker i konstiga ordningar, hälsa på samma människa 10 ggr (med ca två minuters mellanrum), gå med byxorna ut-och-in. ja. ungefär så.
Igår så kände jag mig stark, jag var ute och gick och hade energi och livslust och filosoferade för mig själv. Jag var precis på väg att gå över gatan när jag hör ett fruktansvärt ljud. Jag kikar i ögonvrån och ser en traktor med enorma borstar på (jag tror att dom borstar gatorna med en sån?) Och utan att kontrollera det så ploppar det upp en enorm tvångstanke i min hjärna. (Jag får det rätt ofta) Fast traktorn är rätt långt borta så blir jag tvångsmässigt medveten om att möjligen så skulle borstmannen gasa på ordentligt när han ser mig gå över gatan och skrattande sluka mig med sina enorma gatborstar. Jag börjar svettas.
Och tyvärr så har jag blivit helt omedveten om att min kropp fortfarande går framåt. Och att det är en ganska hög trottoarkant ner mot gatan. Min fot viker sig i en obehaglig ställning (jag har inte ens högklackat på mig, hur kan detta hända!) och jag kastar mig instinktivt framåt i ett ograciöst längdhopp och tar emot asfalten med händerna!
Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, mer än att jag ser BARA asfalt och att jag oroar mig för att mina nya jeans har gått sönder. Eftersom jag har väldigt dålig karma så är det självklart två personer som såg händelsen och rusar fram och frågar om jag har brutit något. (så det såg såå illa ut alltså) Jag reser mig upp och skrattar (skäms som tusan men vill inte erkänna det) säger att jag absolut inte har brutit något eller har ont, och något i stil med " så går det när man tänker på annat". Kitchigt.
Det enda graciösa jag lyckades åstakomma i fallet var att jag lyckades hålla kvar min cigg, den nuddade inte ens asfalten, jag tog fallet med kroppen och räddade min älskade cigg! Bra jobbat.
Jag gick säkert en kilometer innan jag tände en cigg när jag lämnat stället, nivån på min paranoia var hög.
Jag kände mig som en spion som lyckats infiltrera högkvarteret .
Jag tror jag ska tacka nej till det här jobbet, jag tror inte att sex timmars jobb i veckan är värt det, att ljuga om vem jag är, min moral är högre än så.
Veckans blunder (om man räknar bort mitt misslyckade extrajobb då)
Något som jag verkligen avskyr är personer som gör bort sig offentligt, jag har en förmåga att skämmas åt dom när det händer, jag kan liksom inte låta bli, men tur är att det inte händer så ofta, vanligare är att jag själv gör bort mig. Jag har en gåva tror jag. Att ramla ned för trappor, gå in i glasväggar, säga fel saker i konstiga ordningar, hälsa på samma människa 10 ggr (med ca två minuters mellanrum), gå med byxorna ut-och-in. ja. ungefär så.
Igår så kände jag mig stark, jag var ute och gick och hade energi och livslust och filosoferade för mig själv. Jag var precis på väg att gå över gatan när jag hör ett fruktansvärt ljud. Jag kikar i ögonvrån och ser en traktor med enorma borstar på (jag tror att dom borstar gatorna med en sån?) Och utan att kontrollera det så ploppar det upp en enorm tvångstanke i min hjärna. (Jag får det rätt ofta) Fast traktorn är rätt långt borta så blir jag tvångsmässigt medveten om att möjligen så skulle borstmannen gasa på ordentligt när han ser mig gå över gatan och skrattande sluka mig med sina enorma gatborstar. Jag börjar svettas.
Och tyvärr så har jag blivit helt omedveten om att min kropp fortfarande går framåt. Och att det är en ganska hög trottoarkant ner mot gatan. Min fot viker sig i en obehaglig ställning (jag har inte ens högklackat på mig, hur kan detta hända!) och jag kastar mig instinktivt framåt i ett ograciöst längdhopp och tar emot asfalten med händerna!
Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, mer än att jag ser BARA asfalt och att jag oroar mig för att mina nya jeans har gått sönder. Eftersom jag har väldigt dålig karma så är det självklart två personer som såg händelsen och rusar fram och frågar om jag har brutit något. (så det såg såå illa ut alltså) Jag reser mig upp och skrattar (skäms som tusan men vill inte erkänna det) säger att jag absolut inte har brutit något eller har ont, och något i stil med " så går det när man tänker på annat". Kitchigt.
Det enda graciösa jag lyckades åstakomma i fallet var att jag lyckades hålla kvar min cigg, den nuddade inte ens asfalten, jag tog fallet med kroppen och räddade min älskade cigg! Bra jobbat.
Kommentarer
Postat av: SneakerKitten
Haaaaha jag dör. Lovely att du lyckades rädda ciggen, visar på bra prioriteringsförmåga. Och kanske ännu ett tecken på att ditt nya extraknäck inte är helt rätt för dig? Haha.
Trackback
